Slarvigt Lapidus

Jag sitter på bryggan med semesterns första bok. Det blir Snabba cash av Jens Lapidus. En till och från ganska underhållande historia om Stockholms undre värld. Det handlar om JW som är Stureplanskillen som ger sig in i kokainbranchen och säljer till sina rika vänner. Ingen av dessa känner till att han egentligen är en helt vanlig kille. En nobody, något som JW till varje pris vill dölja. Jorge är latinot som lyckas genomföra en osannolik rymning från Österåker. Och Mrado är juggeindrivaren som misshandlar och sköter penningtvätt åt sin boss Radovan och dessutom är han i en vårdnadstvist om sin dotter. Dessa berättelser sammanflätas och blir till en kamp på liv och död. Allt handlar om endast en sak; snabba cash. En bok som höjts till skyarna men jag är inte riktigt nöjd. Än.

Jag har kommit halvvägs men blir till och från lätt irriterad. Lapidus skriver medvetet (antar jag) slarvigt. Han skriver på ett talspråk inte långt från dagisnivå. Han utelämnar prepositioner och bindeord. Flitigast skiter han i ordet var. Det går mig efter en stund på nerverna. Jag kan inte koncentrera mig på innehållet utan jag hänger istället upp mig på alla dessa utlämnande ord. Är det verkligen nödvändigt?

Lapidus har ett visserligen ett brutalt och hårdkokt språk som är ofta är träffande och intensivt. Men varför så jäkla slarvigt? Hans sätt att variera stil och ordval beroende på vad och vem han skildrar är mest jobbigt än imponerande. Han är ju jurist så han borde veta bättre. Dessutom innehåller hans utdrag ur domsluten också slarvigheter. Sånt borde han väl kunnat kollat bättre?

Nu ska jag läsa vidare och hoppas allt resten är boken är lika bra som första delen – förutom de utelämnande orden då förstås.