Min far är väldigt speciell
när det gäller filmer. Han har nämligen sett alla.
Det spelar ingen roll om man kommer med en sprillans ny DVD eller
någon ännu nyare film som någon kompis har laddat
ner. (Jag ladda ner? Nä, naturligtvis inte). Så man tar
fram filmen och visar: Den här är bra, den borde du se.
Far granskar noggrannt DVD-omslaget. Läser brödtexten.
Kollar vilka som spelar med i filmen. Följande dialog utspelar
sig:
Jag: Det är en ny film.
Far: Hmm. Bruce Willis. Den har jag sett!
Jag: Har du sett alla filmer med Bruce Willis?
Far: Nej, men den här har jag sett. Absolut!
Jag: Men den är ny, släpptes just på DVD.
Far: Ja, men den har jag sett.
Jag: Har du sett den på bio då?
Far: Nej, jag har sett den på DVD!
Jag: Har du köpt den själv?
Far: Jag vet inte, men jag har sett den. Jag vet hur den
slutar!
Jag: Hur slutar den då?
Far: Hmm…det minns jag inte riktigt, men jag har sett den!
Absolut!
Sedan, när filmen väl igång, kan två
scenarior utspela sig. Antingen går det 10 minuter och sedan
upprepar Far ända fram till filmens slut: ”Ja, ja men den
här har jag sett”. Eller så frågar man en kvart in
i filmen om han har sett den och då visar det sig att han
inte har det. Men det kan fortfarande sluta med att han efter
filmen säger att han har sett den så man kan aldrig vara
säker.
