Jag tycker lite synd om Birgitta Ohlsson
Birgitta Ohlsson (fp) blir ny EU-minister och så här tycker jag. Måste vi verkligen ha en särskild EU-minister? Kan inte dessa frågor tas om hand om alla ministrar istället, EU-frågorna spänner ju över hela regeringens arbete. Så den ministerposten hade gott kunnats dra in nu när Malmström blev EU-kommissionär. Sedan är jag inte så förtjust i Birgitta Ohlsson som liberal politiker. Visst, hennes motstånd mot FRA-lagen var exemplariskt men när hon sedan vill kvotera föräldraförsäkringen och som en traditionell sossepolitiker gärna lägga sig i andra frågor som människor själv kan bestämma om – då blir hon inte riktigt liberal politiker i mina ögon.
Förutom hennes ovilja att rätta sig i regeringens och riksdagens beslut så har ju den största diskussionen inför hennes utnämning handlat om att hon är gravid och ska föda sitt första barn i sommar. Jag tycker naturligtvis det är lågt att ta upp en sådana sak eftersom jag vet att en man i det läget inte skulle fått frågan. Birgitta säger själv att hennes man är modern och också ska vara hemma med barnet. Samtidigt kan man inte låta bli att fundera över hur det ska fungera. Att bli mamma för första gången är nog större än att bli statsråd för första gången. Som statsråd jobbar man i princip året om, dygnet runt. Är det då kul att föda ett barn och samtidigt känna pressen att vara på jobbet dagen efter? Nä, jag tror inte det.
Jag är säker på att hennes barn kommer att klara sig bra, trots att mamma kommer att vara borta mycket och barnets far finns där istället. Men jag tycker lite synd om Birgitta Ohlsson. Detta är hennes första barn. Hon har ingen aning om vad det innebär att få ett barn.
Eller som Alex Schulman uttrycker det:
Hon vet inte själv hur fäst hon kommer att bli vid det. Hur hon kommer att sakna det när hon inte kan vara med det. Hur ont det kommer att göra av all saknad. Hon förstår det inte själv, men jag är rätt säker på att hon kommer att gråta många kvällar i Bryssel. Ministern har tagit ett jobb som innebär att hon kommer att missa sitt första barns uppväxt. Det är synd om barnet – men framför allt är det synd om henne själv.
Ratherbeen har också skrivit om det här. Och visst håller jag med att det finns många fördomar och synpunkter. Kanske har vi blivit för ”lata” här i Sverige då vi med självklarhet tycker att mamman ska vara hemma en lång tid efter barnets födelse. Jag tror att det där är väldigt individuellt. Vissa mammor kan nog tänka sig jobba bums, medans andra vill vara hemma ett år.
Pingat på http://intressant.se/intressant
Popularitet: 3%
Relaterade inlägg:
- Nog tycker man lite synd om Mona Sahlin
- Löda lite
- Kemikalierna runt omkring oss
- Så fegt
- Sanningens ögonblick
Drivs med 
Ja, men det är ju det som är poängen. Det är väl faktiskt precis lika synd om pappor som får lämna sin nyfödda och – hormonerna eller ej – även en pappa kan väl reagera helt oväntat mot vad han först trodde?
Varför tycka synd om henne nu? Man kan tycka synd om henne för att två viktiga saker krockar, men vad skall man annars tycka synd om henne för? Att hon inte gör samma val som man själv skulle ha gjort?
Till syvende och sist är det ju hennes val. Vi är alla individer och ingen kan någonsin veta hur man kommer att reagera på livsomvälvande händelser, vare sig det handlar om barn eller annat, men troligtvis känner Birgitta sig själv bättre än vad någon av oss känner henne och hon skulle nog inte ta det här beslutet om hon inte kände att det antagligen passar henne.
Och jag tror nog att hon har en aning om vad det innebär att få ett barn och det finns nog massor av bra sätt att lösa det rent praktiska. Om det blir kul eller inte att gå till jobbet vet man ju aldrig, men ärligt talat – ibland blir inte livet precis som man vill ha det, utan man får göra det bästa av en svår situation. Hon fick frågan nu och om hon tackat nej kanske hon aldrig får chansen.
Jag tror faktiskt att du hade gjort på samma sätt om du varit i den situationen att du var tvungen att välja. ;-)
Visst, det hade säkert varit lockande att tacka ja. Men det där med första barnet är så speciellt, oavsett om man är mamma eller pappa.