En rest från det gamla DDR-Sverige

Det här inlägget skulle egentligen handla om bankernas girighet och det faktum att klyftan mellan räntan på in- och utlåningar har blivit större samt att bankerna har ökat sin räntemarginal markant. Men det känns så enkelt att skylla allt på bankerna. De vill ju bara tjäna pengar. Kan de ta ut mer avgifter och öka klyftorna så gör de ju det.

Problemet är vi kunder som inte fattar detta och som inte i tillräckligt stor utsträckning byter bank. Eller elbolag. Eller telefonbolag. Skulle man gå ut och göra en undersökning (det har säkert gjorts) och fråga tusen personer över 40 år hur många gånger de i livet bytt bank så tror jag inte många procent skulle svara ja. Den banken man haft en gång i början av livet fortsätter man att vara trogen. Denna bristande konkurrens driver naturligtvis upp priserna i onödan. Och bankerna vet ju att deras kunder är lojala och inte byter bank i första taget. Därför kan de i princip göra som de vill. Jag vet inte om detta är något unikt med Sverige eller om det är samma sak i andra länder.  

Kanske är svenskarna såpass vana vid alla monopol att det kommer ta många, många år innan man vågar göra en förändring. Vi behöver ju inte gå så många år tillbaka som telemonopolet luckrades upp och man kunde välja vilken teleoperatör man ville ringa med. Samma sak med elmarknaden där man nu kan välja energileverantör. Kanske är detta fenomen så nytt att det tar ett tag för folket att vakna, vad vet jag.