Mona Sahlin (S) var dömd att misslyckas från början

2595954713

Vad var det jag sa? Jag vill inte vara besserwisser men oddsen för att Mona Sahlin (S) skulle sitta kvar till nästa år var inte precis jättehöga. Jag skrev om det här (2 september) och sedan här (16 september).

Nu uttrycker många sin besvikelse att Mona hoppar av. Men är det så märkligt egentligen. Nej, jag tycker inte det. Mona Sahlin var dömd att misslyckas som partiledare för Socialdemokraterna från första början. Ett valnederlag gjorde naturligtvis inte saken bättre.

Varför? Jo, från att vara en populär minister så kom Mona på kant med det svenska folket i den s k “Toblerone-affären”. Visst, det var länge sedan. Men sånt glömmer man inte så lätt. Det har sittat i. Förtroendet för Sahlin har legat i botten hela tiden. Politik är en förtroendebransch. Antingen har man det eller så har man inte det. Alla de vittnesmål som kommit fram i valrörelsen att man skulle röstat på sossarna om man haft en annan partiledare talar sitt tydliga språk. Även om Mona haft partiets officiella stöd (hon blev ju ändå vald till partiordförande) så har det förmodligen låtit annorlunda innanför de stängda dörrarna. Mona har aldrig lyckats komma ikapp detta. När sedan hennes prestigeprojekt att ena tre partier till en gemensam regeringsförklaring så knakade det ytterligare i fasaden. Ingen sosseledare hade tidigare släppt fram det gamla kommunistpartiet till regeringsposition. Och den förnyelse som man sade sig göra var det väl ingen som egentligen uppfattade? När Moderaterna väl blev “Nya Moderaterna” så fattade väl de flesta att det var något nytt. Men av sossarnas förnyelse blev det inget, åtminstone om man jämför vad man gick till val på 2006 och nu senast 2010. Samma gamla politik och i mångt och mycket samma gamla företrädare.

Egentligen är det obegripligt att förväntningarna varit så höga på Sahlin, trots att de flesta förstå-sig-påare innerst inne förmodligen vetat om att det var kört.

Det som är ännu mer obegripligt är varför inte Sahlin omedelbart tog tag i krishanteringen direkt efter valförlusten. Då skulle besked om hennes framtid lyfts fram. Då skulle beslut om att hålla extra partistämma fattats. Istället drogs det ut på tiden och under den perioden var det nog många sossar som tyckte att det var lite väl mycket fritt fall och hela havet stormar. Hade Mona tagit kommandot direkt kanske utvecklingen blivit en annan. Dock tror jag fortfarande att slutsatsen hade blivit att hon ställt sin plats till förfogande på den extra partistämman.

Personligen hoppas jag ju att den här röran fortsätter ett tag till. Ju mer sossarna river upp egna sår och strider internt, desto större chans att de inte lyckas mobilisera något reellt hot på Alliansregeringen 2014. Det “värsta” som skulle kunna hända alliansen är att Socialdemokraterna lyckas hitta någon riktig publikmagnet till partiledare som verkligen gör verklighet av att förnya partiet. Men frågan är hur långt man hinner på några år? Och hur hanterar man sina rödgröna vänner. Tomas Östros (S) har ju redan sågat den gemensamma skattepolitik man gick till val på. Å andra sidan är det ju knappast troligt att sossarna lyckas få hälften av rösterna och bilda egen majoritetsregering. Så kompromissa måste man göra även i fortsättningen.

Läs andra bloggar om: , ,