Rättsstaten Sverige kan inte hantera jäv

Det är ytterst problematiskt att Sverige, som i många fall utger sig för att vara en utmärkt rättstat, inte kan hantera frågan om jäv i svenska domstolar.

Många minns den i många avseenden farsartade rättegången mot The Pirate Bay där både nämndemän och domare anklagades för jäv. Själva ansåg de inte det. Och inte heller andra domare som skulle avgöra om det var jäv eller inte. Om man som domare är engagerad i ena partens frågor och tydligt tar ställning för det borde man ju tycka att det var jäv, men så ansåg inte dennes kollegor. Som ju egentligen var jäviga de också. Det är svårt att få förtroende för ett rättsväsende som tycker det är OK att en domare aktivt engagerar sig i strängare upphovsrätt och sedan sitter och dömer personer till fängelse för ”medhjälp till upphovsrättsbrott”. Men det är egentligen en annan historia…

Jäv är inte lätt. Men just därför borde det svenska rättsväsendet kunna hantera det bättre eftersom den dömande verksamheten aldrig är lätt. Det hör liksom till.

Nu håller en stor rättegång på att tas om eftersom man kommit fram till att en nämndeman var jävig förra gången domstolen sammanträdde. Och till och med i denna, omgjorda, rättegång förekommer anklagelser om jäv. På lösa grunder måhända, men ändå. Situationen blir pinsam. Ska rättegången behövas tas om en tredje gång bara för att domstolen är så illa förberedd? Det luktar fars om hämtat från en bananrepublik med korrumperat rättsväsende.

För att uttrycka det försiktigt: Sveriges rättsväsende verkar vara uppseendeväckande dåligt förberett på jävssituationer liknande den som nu uppstått. Att man inte innan rättegången inletts gått till botten med eventuella jävsituationer är förvånansvärt. Man borde vänt på alla stenar som gick att vända på. Det är pinsamt för hela domstolsväsendet. Man måste kunna lita på att domstolarna klarar av sådant här om vi nu ska kalla oss rättstat.

Den stora utmaningen med jäv är att det aldrig är den som blivit anklagad för att vara jävig som kan avgöra det själv, trots att det är det som oftast är huvudlösningen.

Är en nämndeman anklagad för jäv måste man träda åt sidan, hur mycket man anser att man har rätt. Samma sak med en juristdomare. Bara misstanken på jäv borde få en domare att träda åt sidan. Men istället verkar det gå prestige i det hela och ingen verka svag och kliva åt sidan bara för att någon, allmänhet, svaranden eller käranden, uttrycker en misstänksamhet.

Frågan om jäv borde prövas av någon utomstående och ytterst restriktivt, dvs i detta fall hellre fälla än fria. Uppstår en fråga om jäv i en tingsrätt borde det alltså inte vara den tingsrätten som beslutar om jäv eller inte.

Man borde alltså ta det säkra före det osäkra för att undanröja alla tvivel på att någon är färgad av en åsikt som kan påverka utgången av rättegången på ett orättvist sätt. 

Många skriker ”avskaffa nämndemannasystemet” för att undvika jäv. Jag kan hålla med om att nuvarande upplägg med politiker som nämndemän har sina brister. Samtidigt är folkets inflytande och insyn i den dömande makten viktig. Och det faktum att även juristdomare anklagas för jäv och i vissa fall befinner sig i knepiga situationer löses ju inte med att vi avskaffar nämndemännen.

Läs andra bloggar om: , , , , , , ,