Lex Lexbase

1390824301-lexbase

När man pratar om fenomen eller händelser som senare blir lagstiftning brukar man kalla det just ”lex”. Och det är nog så att någon ny tjänst av typen Lexbase lär vi nog inte få se på ett tag…

Jag har följt förra veckans nyheter kring Lexbase och skulle vilja göra några kommentarer, även om det kommer sent.

För det första så är jag helt överens med de som mycket riktigt poängterar att detta är en svår fråga att förhålla sig till eftersom det handlar om rättssamhällets två stora utmaningar – personlig integritet kontra öppenhet. Alla är förmodligen överens om att öppenhet är viktig i en demokrati och ett rättssamhället och att det är därför är självklart att de domar som avkunnas i våra domstolar är offentliga. Samma sak med våra deklarationer och våra inkomstuppgifter. De går också att begära ut om man vill. Samt att de finns samlade på sajter som t ex Ratsit.

Problemet kommer när företag, som vill tjäna pengar, ”utnyttjar” denna öppenhet och bygger smarta tjänster på nätet. Sajten Ratsit var ju tidigt ute och samlade på sig enorm information som vem som helst kan söka fram om man är nyfiken. Tjänster som inte alls finns hos myndigheterna. Och de offentliga uppgifterna har ju länge används och utnyttjats av kvällspressen för att tjäna pengar på fler lösnummer. Det ser vi varje söndag då Expressen eller Aftonbladets löpsedlar ropar till oss att ”kolla hur mycket grannen tjänar” eller ”De har största förmögenheten”. Här har ju också kvällstidningarna varit smarta och förstått att det är det lokala vi är mest nyfikna på, det vill säga det som händer nära oss, och de gör därför lokala löpsedlar med rubriker med städernas namn överst, t ex ”De har de dyraste bilarna i Sundbyberg” eller ”De tjänar mest på Östermalm”. Och inne i tidningen finns en lista med namn, yrke, adress och inkomst. Eller vad nu listan innehåller. En publicering som görs med stöd av våra grundlagar. Uppgifterna hämtas inte direkt från myndigheterna utan via företag som byggt tjänster, som de naturligtvis tar betalt för, och som de paketerar i en snygg lösning för andra företag. Privatpersoner kan inte köpa dessa tjänster, eller om man skulle vilja göra det, skulle det förmodligen bli väldigt dyrt. Även om de flesta förmodligen tycker att löpen med alla dessa listor är töntiga, så säljer de lösnummer (folk är otroligt nyfikna på sina grannar) och det är nog ingen  som tänkt att detta bör eller ska förbjudas. Till saken hör väl också att det sker ett visst redaktionellt arbete kring ”nyheten” också men det är nog ganska begränsat. Om detta resonerar bland annat Tomas Mattson och Jan Helin om i sin podd men med tanke på att de knappast är opartiska i sitt tyckandet landar de i att en tjänst som Lexbase är oetisk och cynisk men deras egna tjänster, t ex Aftonbladets lista över alla livstidsdömda, är OK. Då ska man komma ihåg att både Aftonbladet och Lexbase faktiskt har en ansvarig utgivare som kan ställas till ansvar. Dessutom tar man upp det faktum att Google borde ställas till ansvar (Lexbase använde sig av tjänsten Google Maps för att sätta ut prickar på kartan) men det är ju befängt eftersom Google knappast kan hållas ansvariga för vilka som utnyttjar deras fria tjänster.

Jag förvånas också av Datainspektions tidiga utspel om att grundlagen måste göras om (vilket i sig kräver två riksdagsbeslut och ett val emellan) för att dessa ”kryphål” som man menar Lexbase utnyttjar ska kunna täppas igen. Jag tror man ska vara väldigt försiktig att ändra i grundlagar och det är synnerligen märkligt att en myndighet går ut att kräver det. Offentlighetsprincipen ska vara stark i Sverige. Det ska absolut gå att begära ut handlingen precis som Lexbase gjort och publicera dessa vidare, men man måste göra det på ett mer seriöst sätt och kanske inte utnyttja all teknik (t ex Google Maps) för att göra det ännu smaskigare. Just användningen av Google Maps gjorde väl att Lexbase uppfattades som ”sexigare” än vad det kanske var, eftersom man enkelt, via en karta, kunde peka ut ett område och se om det bodde några dömda där. Att uppgifterna sedan visade sig vara gamla (de som blivit dömda hade kanske flyttat) tog Lexbase ingen hänsyn till.

Och så alla dessa som gråtit ut i tidningar, t ex Metro, och sagt att Lexbase förstört deras liv. Jag minns särskilt en mamma som berättade att hennes barn inte visste att deras pappa suttit i fängelse och nu skulle deras liv förstöras. Jag tycker nog inte att en tjänst som Lexbase kan lastas för det faktiskt. Domen mot deras pappa är redan offentlig och det är väl lämpligt att man berättar sanningen för sina barn. 

En annan dimension är att myndigheterna själva borde byggt upp liknande, fast mer kvalitetssäkrade tjänster. Det är lite ålderdomligt att man som privatperson ska behöva ringa runt till domstolarna för att få tag i olika domar. Hade dessa varit samlade i en smart e-tjänst, efter sedvanlig sekretessbedömning, gratis, hade kanske inte behovet av en tjänst som Lexbase varit riktigt lika stort.

Slutligen tycker jag också man ska vara försiktig att ifrågasätta det system vi har när det gäller möjligheten att köpa utgivarbevis för internetsajter, precis som man gör för tidningen. Det är Myndigheten för radio och TV som utfärdar dessa och de gör det utan att ta ställning till vad som ska publiceras. Det är bra. Vi ska inte ha någon censur eller förhandsprövning.

Jag gissar det kommer tjänster liknande Lexbase så småningom, men förhoppningsvis är de smartare byggda, med bättre säkerhet och gallringsfunktioner som gör att uppgifterna stämmer. För vi kommer alltid att vara nyfikna på våra grannar, hur de lever, vad de tjänar och om de är dömda. Precis som vi köper kvällstidningarna när de utlovar all information om vem som tjänar mest där vi bor.

Läs andra bloggar om: , ,